Caroline Magnussons

Har ätit en rätt så stor frukost, vill inte räkna kalorierna men gissar på 600-700, helvete... har i alla fall lyckats spy upp allt nu så det känns en aning bättre. Jag vill så gärna slippa middagen idag, och det tror jag faktiskt att jag kommer att göra eftersom familjen kanske ska på besök hos mormor men det ska självklart inte jag för jag är en osocial ensamvarg. Jag hoppas verkligen att det inte blir något mer idag för jag har redan ätit alltför mycket även om jag har spytt upp det.

Anledningen till att jag inte kunde behålla kontrollen var för att jag vaknade upp på morgonen och kände mig som en fet gris. Jag kollade på mig själv i spegeln, vilket jag verkligen inte borde ha gjort för jag vet att jag mår riktigt dåligt över att se min feta kropp... då kändes allt så jävla meningslöst, som att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, jag är alldeles för stor helt enkelt... men så är ju inte fallet, jag är stor men självklart kan jag gå ner i vikt. Jag tror inte jag är lika stor som förut, jag kan inte väga 55 kilo, det är omöjligt.. men hur fan kunde jag gå ner i vikt när jag vägde 55 då? Jag är fan smalare nu men skäms för att banta för att jag är så jävla fet men jag måste tänka på hur jag kunde göra det förut när jag var betydligt större. Skärpning! Nu ska jag sluta göra sånt som jag vet att jag kommer att få ångest av.

Det jag verkligen inte förstår är att jag HAR ju vägt mer, men aldrig någonsin har jag mått såhär dåligt över min kropp.. enda sen jag fick smaka på livet som "smal" så har livet som en normalviktig gris inte tillfredsställt mig alls, det skrämmer mig. Det har varit min biljett till ensamheten...
Jag vill bli smalare, jag saknar det så mycket men jag vet att jag inte borde må så dåligt över min nuvarande kropp, det är inte vanligt alls att gömma sin kropp så gott det går. Jag kommer ju gå ner i vikt så nu ska jag sluta må så dåligt och istället vara glad över att jag gör någonting åt fettet.